oktober 06, 2026

Synlighet, värdighet och delaktighet: Varför inkludering borde vara en självklarhet

På världsdagen för cerebral pares delar Laura Blaschke med sig av sitt personliga perspektiv på inkludering, självbestämmande och vikten av att först och främst bli sedd som människa.

Synlighet, värdighet och delaktighet: Varför inkludering borde vara en självklarhet

Idag handlar det om synlighet. Om värdighet. Om delaktighet. Om medmänsklighet. Varje människa har rätt att bli sedd, hörd och inkluderad – oavsett hur hon rör sig, talar eller tar sig fram genom livet.  Inkludering innebär att ingen ska behöva kämpa för att få höra till. Först när varje människa har en plats i världen är den verkligen mänsklig. 

Jag heter Laura Blaschke, är 22 år och kommer från Karlsruhe i Tyskland. Jag har tre syskon som inte har någon funktionsnedsättning. Sedan jag var tre år har jag kommunicerat med hjälp av en samtalsapparat, och sedan jag var fem år har jag använt en samtalsapparat med ögonstyrning. Sedan jag var tio år har jag hållit föreläsningar. Jag är certifierad specialist inom alternativ och kompletterande kommunikation (AKK) och vidareutbildar mig just nu till AKK-rådgivare – som den enda AKK-användaren i kursen. 

Jag är också styrelseledamot i den tyska föreningen för alternativ och kompletterande kommunikation, där jag ansvarar för kommunikation och PR. Till vardags arbetar jag som projektledare för projektet ”Utbildning utan barriärer”. Vid sidan av mitt arbete stöttar jag också en flicka via videomöten, så att hon kan känna sig tryggare och mer självsäker när hon använder sin samtalsapparat och samtidigt få större möjlighet att kommunicera på sina egna villkor. 

Det kanske låter som många roller, många uppgifter och många ord. Men innan ni ser allt detta, innan ni ser mig som specialist, föreläsare eller projektledare, vill jag att ni först ska se något väldigt enkelt: mig som människa. 

Jag önskar mig inte ett samhälle där människor med funktionsnedsättning bara beundras när de åstadkommer något extraordinärt. Jag önskar mig ett samhälle där det är en självklarhet att vi får vara en del av gemenskapen. Ett samhälle där vi inte ses som en inspiration för andra, utan som människor med rättigheter. Där vi inte ständigt behöver bevisa att vi är kompetenta. Där vi inte behöver vara tacksamma för sådant som andra tar för givet. 

Detta gästinlägg är skrivet av Laura Blaschke. Laura använder alternativ och kompletterande kommunikation (AKK), är föreläsare och projektledare och har under många år engagerat sig för inkludering och AKK. Mer om Laura hittar ni på hennes Instagram -@laurablaschke_poet_of_the_eyes.